Jag har fått flera kommentarer från människor (tjejer..) som vill veta vad jag vägde som minst när jag var sjuk, var mitt BMI låg, hur jag såg ut osv osv. Dom flesta raderar jag på en gång, jag förstår att vissa är nyfikna men jag vet också till hundra procent att några av dom som undrar är tjejer som är påväg mot samma öde/redan är där jag var. Jag tänker inte visa helkroppsbilder eller ge er några siffror för det finns ingen som får ut något positivt av det, ingen kommer må bättre av det.

Däremot vill jag visa en helt annan sida av det. Det är så många som vill veta om hur mitt fysiska tillstånd var, men ni glömmer det psykiska. Många tar anorexi för att bara vara fysiskt, det finns så många fördomar runt det, att man vet att man är smal och vill bli ännu smalare för att få uppmärksamhet. Men det är inte alls så, uppmärksamhet över ens kroppsvikt är det sista man vill ha.

När jag började tappa i vikt mådde jag sämre för varje kilo jag tappade. Ett kilo ner, ett steg neråt i psyket. För att visa det här har jag tittat i mitt webcam-arkiv och valt ut några foton. Titta på bilderna överst, det är från förra sommaren. När jag tittar på bilderna känner jag inte igen mig själv, jag ler inte ens. Och då mådde ändå sjukdomsmässigt sätt relativt bra och jag var påväg åt rätt håll! Jag mådde helt otroligt jättebra om man jämför med hur jag mådde när jag var på botten.

Titta sedan på dom undre, från den här sommaren - jag ler, jag är glad, jag mår bra! Vet ni vad skillnaden är? Förutom det självklara, då var jag fortfarande sjuk, nu är jag frisk - ett par kilon.

Även om dom är väldigt få så finns det än idag fortfarande stunder då jag reflexmässigt tänker på min kroppsvikt, att kanske jag var finare för några kilon sen.. När dom här tankarna dyker upp har jag ett bra knep jag använder mig av för att snabbt bli av med dom eftersom jag vet att det är helt fel. Jag brukar se kilona jag gått upp som kilon av lycka. Glädje-kilon! Den sista biten mådde jag bättre på alla sätt för varje litet hekto jag gick upp, jag tänkte inte ens på att jag ökade! Men skulle jag försöka bli av med dom igen skulle jag må sämre igen, kilo för kilo skulle jag psykiskt må sämre och sämre.

Jag brukar se det såhär: när jag gick ner i vikt var det depp-kilon, när jag gick upp dom första hektona efter vändningen var det extrem rädsla-kilon men när jag vågat mig igenom det och var nära normalvikt blev det glädje-kilon! Och det här gäller inte bara mig, jag tror det gäller alla mer eller mindre! Jag vet många som kämpar med att ligga på undervikt för dom tycker att dom ser bättre ut då, men psyket då? Mår man bättre av att ständigt tänka på vad man äter och reglera sitt intag? Nej, inte ett dugg. Man mår bra när kroppen mår bra, när man låter den må bra!

Din kropp vet vart den vill ligga viktmässigt för att må bra, det kan vara några kilon över där gränsen för normalvikt börjar (intervallet är stort!) men också lite under - du måste lita på att din kropp faktiskt har koll! Följer man sina hunger och mättnadskänslor kommer man automatiskt att alltid ligga på den perfekta kroppsvikten utefter ens egna förutsättningar. ♥

Ps. Ni ska få veta en sak till. Mitt hår mår tusen gånger bättre idag, än för ett år sen! Mina naglar ser likadana ut nu som då, men vet ni varför? Då gick jag till salong och betalade 700 kr i månader för att få akrylnaglar - idag är det mina egna naglar, som mår så bra att dom är långa och starka! Två tecken på att min kropp är nöjd med min vikt!

Ps 2. Det är många som mejlat mig sen jag valde att skriva min historia och även om jag kan vara lite seg så läser jag allt och svarar på allt, blir jätteglad när ni tar er tid att mejla så jag kan få ta mig tid att peppa er!