Måste bara få fråga dig en sak. Jag har läst att du har haft anorexi och det är verkligen starkt av dig att skriva om det här. Jag har själv haft ätstörningar till och från och jag tycker det är en ganska känslig fråga. Hur som helst, jag undrar vad du tycker om den här bantningsvågen eller vad man ska säga som många skriver om nu? Till exempel Kissie som håller på med nån sorts vansinnighetsgrej, att träna bort alla kalorier hon äter varje dag, det är verkligen helt jävla sjukt, men jag vet inte om alla ser det på det sättet. Vissa kanske tycker det verkar bra och hälsosamt eller till och med smart. Vad säger du om det här?

Svar: Jag hoppas att det hon håller på med bara är en bloggrej och inte något som hon gör i verkligheten. Ingen normal, frisk person kan någonsin tycka att ha ett intag på noll kalorier per dag är hälsosamt eller smart, för det är bara livsfarligt. Vi behöver energi bara för att överleva dagen, hjärnan behöver energi, kropen behöver energi. Det är därför vi är skapta med hunger och mättnad, för att vår kropp vet när vi behöver mer mat eller inte behöver mer och reglerar det så att vi får i oss precis lagom mängd för att ligga på en sund vikt.

Att ignorera hunger- och mättnadskänslor kan gå så långt att man slutar känna dom, jag fick under min tid i behandling lära mig att känna det igen. Och det är helt sjukt, vi kan känna att vi fryser, att vi är varma, att vi är hungriga och mätta. Tänk om man helt plötsligt inte kunde känna om man fryser, hur onaturligt och farligt vore inte det?!

Att banta ner sig själv på undervikt, om man inte naturligt ligger på en lägre vikt än "normalt", kräver att man ignorerar kroppens försök att hålla hunger och mättnad på en bra nivå. Visst att man kanske vill ligga där, det är upp till var och en, men jag skulle aldrig orka det mer! Hur kul liv har man om man måste tänka på och reglera sitt matintag varje vareviga dag? Hur kul liv är det att bara ta en liten frukt eller macka när kroppen egentligen ber om en stor portion mat? Jag litar på att min kropp har koll, jag äter när jag behöver och ibland också när jag inte behöver, utan bara för att jag är sugen eller för att något är så gott!

DET är ett normalt ätbeteende som alla borde sträva efter, normalt och sunt är fint!


En stor gingerbreadlatte skulle jag kunna få i mig anytime, även om jag är supermätt eller inte ens hungrig!

Jag har fått flera kommentarer från människor (tjejer..) som vill veta vad jag vägde som minst när jag var sjuk, var mitt BMI låg, hur jag såg ut osv osv. Dom flesta raderar jag på en gång, jag förstår att vissa är nyfikna men jag vet också till hundra procent att några av dom som undrar är tjejer som är påväg mot samma öde/redan är där jag var. Jag tänker inte visa helkroppsbilder eller ge er några siffror för det finns ingen som får ut något positivt av det, ingen kommer må bättre av det.

Däremot vill jag visa en helt annan sida av det. Det är så många som vill veta om hur mitt fysiska tillstånd var, men ni glömmer det psykiska. Många tar anorexi för att bara vara fysiskt, det finns så många fördomar runt det, att man vet att man är smal och vill bli ännu smalare för att få uppmärksamhet. Men det är inte alls så, uppmärksamhet över ens kroppsvikt är det sista man vill ha.

När jag började tappa i vikt mådde jag sämre för varje kilo jag tappade. Ett kilo ner, ett steg neråt i psyket. För att visa det här har jag tittat i mitt webcam-arkiv och valt ut några foton. Titta på bilderna överst, det är från förra sommaren. När jag tittar på bilderna känner jag inte igen mig själv, jag ler inte ens. Och då mådde ändå sjukdomsmässigt sätt relativt bra och jag var påväg åt rätt håll! Jag mådde helt otroligt jättebra om man jämför med hur jag mådde när jag var på botten.

Titta sedan på dom undre, från den här sommaren - jag ler, jag är glad, jag mår bra! Vet ni vad skillnaden är? Förutom det självklara, då var jag fortfarande sjuk, nu är jag frisk - ett par kilon.

Även om dom är väldigt få så finns det än idag fortfarande stunder då jag reflexmässigt tänker på min kroppsvikt, att kanske jag var finare för några kilon sen.. När dom här tankarna dyker upp har jag ett bra knep jag använder mig av för att snabbt bli av med dom eftersom jag vet att det är helt fel. Jag brukar se kilona jag gått upp som kilon av lycka. Glädje-kilon! Den sista biten mådde jag bättre på alla sätt för varje litet hekto jag gick upp, jag tänkte inte ens på att jag ökade! Men skulle jag försöka bli av med dom igen skulle jag må sämre igen, kilo för kilo skulle jag psykiskt må sämre och sämre.

Jag brukar se det såhär: när jag gick ner i vikt var det depp-kilon, när jag gick upp dom första hektona efter vändningen var det extrem rädsla-kilon men när jag vågat mig igenom det och var nära normalvikt blev det glädje-kilon! Och det här gäller inte bara mig, jag tror det gäller alla mer eller mindre! Jag vet många som kämpar med att ligga på undervikt för dom tycker att dom ser bättre ut då, men psyket då? Mår man bättre av att ständigt tänka på vad man äter och reglera sitt intag? Nej, inte ett dugg. Man mår bra när kroppen mår bra, när man låter den må bra!

Din kropp vet vart den vill ligga viktmässigt för att må bra, det kan vara några kilon över där gränsen för normalvikt börjar (intervallet är stort!) men också lite under - du måste lita på att din kropp faktiskt har koll! Följer man sina hunger och mättnadskänslor kommer man automatiskt att alltid ligga på den perfekta kroppsvikten utefter ens egna förutsättningar. ♥

Ps. Ni ska få veta en sak till. Mitt hår mår tusen gånger bättre idag, än för ett år sen! Mina naglar ser likadana ut nu som då, men vet ni varför? Då gick jag till salong och betalade 700 kr i månader för att få akrylnaglar - idag är det mina egna naglar, som mår så bra att dom är långa och starka! Två tecken på att min kropp är nöjd med min vikt!

Ps 2. Det är många som mejlat mig sen jag valde att skriva min historia och även om jag kan vara lite seg så läser jag allt och svarar på allt, blir jätteglad när ni tar er tid att mejla så jag kan få ta mig tid att peppa er!

Har ni tänkt på att man tar livet väldigt mycket bara för givet? Man går runt och tänker att man ska leva föralltid, eller inte föralltid men ett bra tag till. Det är ju inte så att man går runt och tänker "Oj vem vet, jag kanske kommer vara med om en bilolycka nästa vecka" eller liknande, även om det kan hända.

Jag säger inte att man ska gå runt och tänka så heller, det mår man inte bra av. Men man borde tänka mer på att ta tillvara på tiden. Det är ju så klyschigt det där, "lev livet varje sekund" är inget man tar på allvar, det är mer jaja, och så funderar man inte vidare så mycket mer på det. Eller så kanske man säger det, har det som motto eller liknande, men inte tänker så mycket på vad det faktiskt betyder.

Men egentligen är det ju så sant! Man kan kontrollera sin livslängd till en viss gräns, leva hälsosamt, ta det försiktigt, osv. Men allting går inte att påverka. Och det borde man faktiskt tänka på. Tänka på att leva ordentligt och må bra, för vem skulle egentligen vilja dö olycklig? Eller innan man hunnit göra saker man verkligen vill göra? Eller förlora någon man älskar, som aldrig fick chansen till ett lyckligt slut - vem skulle inte känna skuld, även om man det inte fanns något man kunde göra?

Att bara bli lycklig är inget som är enkelt och går snabbt, men det går. Ingen kan gå runt och vara 100% lycklig hela tiden dygnet runt, men iallfall må bra och känna sig nöjd med sitt liv. Det är dock inget man klarar själv, man behöver hjälp - från dom i ens närhet och utomstående. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Se till att göra allt du kan för att få folk i din omgivning att må bra, ta hand om varandra och ta tillvara på tiden. Och se till att du själv gör sånt du drömmer om att göra, säg allt du går och funderar på att säga.

Livet är något man får låna under en viss tid, så se till att göra det bästa du kan av det - för dig själv och för andra

Ville bara skriva av mig, mycket känslor och tankar som väckts till liv idag. Det här är ett ämne som det inte finns några svar på, inga rätt och fel. Men det här är min åsikt, och jag hoppas ni förstår vad jag menar. Tack till er som tog er tid att läsa ♥

Trots alla fina kommentarer jag får, finns det dagar då det där med utseende är kaos - det kan på riktigt förstöra en hel dag. Ibland öppnar jag garderoben och vet precis vad jag ska ha på mig. Jag gör mig i ordning, tittar mig i spegeln och känner mig riktigt fin. Sen lämnar jag huset med den inställningen för resten av dagen - jag är fin, jag duger. Kliver på bussen, går igenom korridorerna i skolan, går in i matsalen, och känner mig nöjd med mig själv.

Andra dagar kan det vara helt tvärtom. Den finatunikansom var så himla fin på sist jag använde den, sitter plötsligt fel och är jätteful på mig. Det nyalinnet som kändes så rätt, känns helt fel. Eller så duger kläderna, men håret serslitetut. Och då plötsligt blir hela dagen fel, när jag kliver på bussen känner jag mig fulast, jag vill att korridoren i skolan ska vara tom och att jag ska kunna gå in i matsalen obemärkt. Och att gå runt och känna så en hel dag, sänker en verkligen. Det påverkar allting annat. Kläderna duger inte, det jag gör i skolan duger inte, sättet jag är duger inte - jag duger inte.
För vissa kanske det här låter helt överdrivet, men jag tror inte att jag är ensam. Många känner nog likadant, vilket är synd. Hur kan det pendla så? Hur kan man känna sig såå fin en dag, för att dagen efter känna sig som fulast i världen? Det är ju egentligen väldigt konstigt. Man ser ju ändå likadan ut?

Något som framkommer i texten jag just skrivit är att den ansvariga för det här är jag själv. Det snackas så otroligt mycket om ideal, och hur vi unga påverkas av vad vi ser. Och visst, det är så och det är jättehemskt. Men något som tåls att tänka på, är att vi själva också påverkar hur vi tycker och tänker om oss själva. Det gäller att ta tillvara på känslan man har en bra dag och kunna plocka fram den en dålig dag. Att när man står där framför spegeln, granskar sig själv och intalar sig själv att man inte duger - ändra dina tankar! Sluta leta fel, och se på allt som är bra! Och gå emot allt vad du känner, och säg istället till dig själv att du duger - du är fin!

Idealen tynger ner oss, men också vi själva. Till er som känner igen er - sluta se ner på er själva, sluta leta fel - för jag vet det finns flera rätt! ♥